Rättighetsetiken och utilitarismen
Det som är så tilltalande med utilitarismen är att den bygger hela sin teori på empatins grundprincip och generaliserar den konsekvent. Det är inte lätt att ifrågasätta utilitarismens mål: att maximera tillfredställelsen av intressen, och man ska med rätta vara skeptisk till varje rättighetsteori som inte tar hänsyn till det utilitaristiska perspektivet och struntar i om tillämpandet av rättighetssystemet resulterar i välbefinnande eller inte.
Inom de flesta rättighetssystem kan man konstruera scenarion där endast den envisaste av anhängare anser att det moraliskt riktiga är att respektera rättigheterna.
Man kan ställa en nyliberal, som tror på axiomet om icke-aggression och rätten till egendom, mot väggen med följande scenario: Tänk dig att du, på grund av otursamma affärer och gamla bortglömda skulder, finner dig själv helt utan tillgångar och utkastad på gatan. Tänk dig även att du ensam ansvarar för och försörjer fem små barn. Är det då fel att stjäla mat från containern bakom Konsum, vars innehåll strikt sett tillhör Konsum tills sopgubbarna kommer och hämtar det?
Den nyliberala rättighetsetikern kan försöka finta sig loss ur dilemmat genom att efterhandskonstruera undantagsregler, men sådana konstruktioner är egentligen ingenting annat än en täckmantel för regelutilitarism.
Utilitarismen i praktiken
Etiken tar sig praktiskt sett formen av levnadsregler. En mycket vanlig moralisk regel är ”Jag ska inte stjäla”. Vi lär oss att känna att det är fel att stjäla. Själva akten att stjäla blir förknippad med ångest, och det krävs att vi med viljestyrka kliver över denna ångesttröskel för att vi ska klara av att stjäla. Men den rena utilitarismen tar inga hänsyn till hur moralen faktiskt fungerar, utan kräver att vi rationellt viktar konsekvenserna av varje enskild handling.
Denna tillämpbarhetsbrist försöker regelutilitarismen råda bot på genom att bilda utilitaristiskt lämpliga levnadsregler (alltså regler som leder till välbefinnande), vilka vi för det mesta ska följa, förutom i extrema situationer, då vi måste sätta konsekvenserna av våra handlingar framför följandet av reglerna. Problemet med detta synsätt är att det är mer eller mindre godtyckligt vilka situationer som räknas som extrema.
Säg att du är bjuden till fest hos en av dina mer välbemedlade vänner, är det då moraliskt riktigt att använda dennes telefon för att otaliga gånger ringa Röda Korsets gåvonummer som gör så att 100 kr debiteras på telefonräkningen och skänks till sjukvård och mat till katastrofdrabbade barn? Utilitaristiskt sett är det inte så mycket att diskutera. Du kan rädda liv med din väns pengar och han har knappast lika stor nytta av dem som de svältande. Är inte det här en ”extrem situation”? Ditt beslut att stjäla och skänka bort din väns pengar kan ju rädda många liv?
Det skulle definitivt kännas som ett svek mot vännen att stjäla och skänka bort hans pengar, men för utilitarismen gör faktorer som avstånd, social bundenhet (släktskap, vänskap och dylikt) ingen större skillnad. Det är det generella tillfredställandet av intressen som är väsentligt. I praktiken är etiken däremot mycket social och alltså i hög grad styrd av dina relationer till de parter som blir påverkade av vilket val du gör.
Utilitarismens opersonlighet får även stora konsekvenser för vilka personliga skyldigheter vi har.
När du köper ett par skor för 500 kronor, vilket inte är särskilt dyrt för ett par skor nu för tiden, tar du indirekt livet av de människor du hade kunnat rädda med dessa pengar via välgörenhetsorganisationer som t.ex. Oxfam eller Röda Korset.
I princip är du enligt utilitarismen skyldig att skänka så mycket pengar som möjligt, utan att du själv går under och inte kan skänka mer pengar. Den som accepterar det utilitaristiska perspektivet, måste antingen driva sin livsstil till en absurd nivå av självuppoffring eller leva med en stor känsla av skuld.
Den opersonliga utilitarismen gör inte heller någon skillnad på tillfredställelse av förövarens och offrets intressen. (Därmed inte sagt att utilitarismen tar avstånd från alla typer av straff, men straff har inget moraliskt värde i form av hämnd utan bara i form av att hindra förövaren att förgripa sig på flera och att skrämma andra från att göra liknande handlingar). Den här likgiltigheten inför vems intresse det är som tillfredställs får en del kontra-intuitiva effekter, eftersom vi spontant upplever det som att brottslingar har gjort sig moraliskt förtjänta av straff. Det skulle till exemplet kännas konstigt ifall en domstol lät en våldtäktsman gå med motiveringen: ”Han har sedan brottet begicks blivit hopplöst impotent”.
Med dessa exempel i åtanke kan man fråga sig: Hur lämpligt är det att välja maximal tillfredställelse av ett maximalt antal intressen, som moralisk ambition?
Evolutionen och därmed livet drivs av intressekonflikter och otillfredsställelse. Konsekvensen av att på allvar försöka tillämpa utilitarismen på sitt liv blir därför ett förnekande av verkligheten och en hopplös kamp med sina egna skuldkänslor.
Förnuft kontra känsla
Utilitarismen försöker göra etiken till något objektivt medan den egentligen är känslosam och personlig. Objektivitet-kontra-emotionalitets-problemet finns dock hos alla etiska teorier som strävar efter att vara konsekventa.
Jag tror att det här anknyter till en intern konflikt hos människan. Moralen är någonting personligt och känslosamt och samtidigt någonting som är kollektivt till sin natur. Det som är kollektivt sprids enklast till stora grupper via språket, och det som ska spridas via språket vinner på att struktureras rationellt. Den här struktureringen sker automatiskt i oss och tar sig uttryck i vårt behov av att rättfärdiga våra handlingar.
Men eftersom logiken, vilket matematiken med all önskvärd tydlighet visar, lever sitt eget liv, leder den teoretiska etiken oss långt ifrån vår intuitiva och emotionella etik till en generell och opersonlig etik. Både rationaliteten och känslosamheten har sina tydliga roller att spela för etiken, men de kan inte komma överrens. I alla fall inte i dagens globaliserade värld, där området vi har makt att påverka är obegripligt stort.
8 kommentarer:
välskriven och uppvisande av en god förståelse av utilitarismen.
det som dock bör ifrågasättas är självklart påståendet att utilitarismen är svår att ifrågasätta. du tar själv upp en central kritik baserad i utilitarismens opersonlighet, "bör jag inte ha rätt att ta hänsyn till mina affektioner gentemot mina närmaste" som exempel.
en annan kritik jag tycker kan riktas gentemot utilitarismen är dess oförmåga att ta hänsyn till maktrelationer som existerar i samhällen. hur avgör vi ifall en handling är till gagn för människor då de tillhör olika kategorier i samhället som "mår bra" av helt motsatta handlingar? det största problemet med utilitarismen är enligt mig denna dess oförmåga att se bortom individen för att upptäcka de strukturer som i stort faktiskt avgör det eventuella välmåendet i ett samhälle.
Du skulle inte vilja avslöja vem du är och varifrån du kom? Du okände förste kommentator?
Jag tycker personligen att ambitionen att maximera välmåendet här på jorden är svår att ifrågasätta. Vad annars är värt att kämpa för på ett kollektivt plan?
Jag tror att en utilitarist skulle försvara att man har "rätt att ta hänsyn till sina affektioner gentemot sina närmaste" med argumentet: "Ingen skulle vara välmående i värld där ingen bryr sig om sina närmaste."
Problemet är förstås att de inte kan sätta någon rimlig gräns för hur mycket hänsyn man får ta till sina affektioner i proportion till icke-närvarande varelsers lidande.
Jag förstår inte din kritik av utilitarismen. På vilket sätt är utilitarismen oförmögen att ta hänsyn till maktrelationer i samhället? Om utilitaristen ser att maktrelationerna orsakar mer lidande än nödvändigt är det väl utilitaristens uppgift att ändra detta?
"Hur avgör vi ifall en handling är till gagn för människor då de tillhör olika kategorier i samhället som "mår bra" av helt motsatta handlingar?"
En utilitarist skull väl försöka räkna på hur många som påverkas hur negativt av handlingen och hur många som gagnas hur mycket av den, och sedan utifrån dessa grova mått försöka döma så gott det går.
Utilitarismen ser väl ingenting? Det är utilitaristen personligen som ser och sedan tillämpar utilitarismen.
men visst känns det så mycket mer spännande om jag inte röjer min anonymitet? tycker du inte?
visst kan utilitaristen sätta sig ner och räkna på hur många som kommer tjäna på en handling och hur många som kommer förlora på den utifrån makt relationer men den har problem att förstå system.
om den var gång den ställs inför ett dilemma tvingas sätta sig ner och räkna kommer den aldrig bli en effektiv metod för större förändringar. utilitarismen föds och fortlever som en "brandkårsmetod"; vilket problem står vi inför idag, hur ska vi lösa det idag? jag har svårt att se hur den skulle kunna ligga steget före problemen och erbjuda lösningar som kan upplösa de dilemman som finns inbyggda i systemen.
utilitarismen kan sägas fungera som en teori för bistånd; vi håller er levande idag men fråga oss inte om imorgon.
upphör utilitaristen att vara utilitarist den dag han/hon inför ett systemtänkande med fokus på framtiden, kräver inte det att hon/han införlivar idéer från "systemteorier" i sin utilitarism som tvingar honom/henne att gå utöver utilitarismen?
Intressant inlägg. Jag är inte så väl bevandrad i moralfilosofi, men det verkar som att du lyfter fram en viktig poäng: konflikten mellan teoretisk etik och de praktiska förhållanden under vilka vi lever.
Jag tror att Anonym har rätt i att utilitarismen stöter på problem när det gäller samhällets maktförhållanden. Vem avgör vilket samhällssystem som innebär den bästa sortens lyckomaximering? Och vad kan utilitaristen i singular göra åt det under rådande omständigheter? Det är återigen problemet med alltför generella etiska teorier.
Jag har stött på fler invändingar mot utilitarismen - om du har läst Tom Regans "Djurens rättigheter" vet du vad jag syftar på. Så vitt jag minns handlar det om att det rent teoretiskt går att motivera övergrepp med att de i förlängningen bidrar till lyckomaximering för de flesta.
Jag förstår inte vilka krav du ställer på utilitarismen Mr. Anonymous eller vilket slags etik som skulle kunna leva upp till dina krav.
Eftersom utilitarismen i sin rena form är svårtillämpbar, uppstod regelutilitarismen.
Finns det någon motsättning mellan långsiktighet och utilitarism?
Idag är väl den enda dagen vi kan handla på?
Jag tycker du verkar röra ihop etik och politik. Etiken andlar om hur du och jag, personligen, ska agera här och nu. Medan politiken handlar om hur vi ska lägga upp vårt samarbete, med andra ord hur samhället ska struktureras
Du kan vara utilitarist övertygad anarkokapitalist; du kan vara utilitarist och övertygad kommunist. Utilitaristen tror på den politska riktning han tror bringar mest tillfredställelse.
Hej medvind! Kul att du hittat hit till min blogg och tagit dig tid att kommentera.
Utilitaristen själv bedömer vilket samhällssytem som ger störst mängd tillfredställelse. (Eller hur menar du med ”sorts lyckomaximering”?)
Utilitaristen i singular kan väl göra lika mycket som en icke-utilitarist i singular? Jag förstår inte hur du menar.
På ett sätt gillar jag att utilitarismen kan motivera övergrepp med att de i förlängningen bidrar till mer lycka än olycka. Själv skulle jag känna mig rättfärdigad att döda en oskyldig person för att rädda tio oskyldiga personer, om de tio skulle dö en plågsam död framför mina ögon ifall jag inte dödade den elfte.
Man kan tänka sig att man är kirurg på ett krigssjukhus med bristande resurser och elva patienter, varav tio är hotade till livet av blodsbrist, avsaknad av ett organ här och där, och den elfte bara råkar ha snubblat och blivit medvetslös en längre period. Säg att den enda möjligheten att rädda de tio är att stycka upp den elfte. Skulle det inte kännas som det minst onda av två onda att döda den elfte? Fast i och för sig: Det skulle inte kännas rätt utan minst fel.
visst rör jag ihop etik med politik, jag kan inte motivera för mig själv varför jag inte skulle göra det. jag erkänner att det ställer dig i en orättvis position då du blir tvungen att försvara någonting som jag så att säga "lämnar ramarna för". men det som blir tydligt enligt mig genom en sådan situation är just att utilitarismen blir otillräcklig; varför nöja sig med en åskådning om den visar sig vara otillämpbar på stora delar av den direkta omgivningen, som politiska system exempelvis.
min argumentation syftar egentligen inte till att förespråka någon bestämd inriktining, även om jag är socialist, snarare är min kritk gentemot utilitarismen det centrala och den är baserad främst i dess oförmåga att ta hänsyn till som sagt maktrelationer och olika grupptillhörigheter. utilitarismen är enligt mig alldelles för neutral för att kunna vara brukbar inom system som är långt ifrån neutrala. denna neutralitet kommer utilitaristen inte heller ifrån som individ, eller snarare; individen är inte heller den neutral vad gäller tillhörigheter och sociala sammanhang varför en gruppneutral teori som utilitarismen för mig är otillräcklig.
Anonymous: En god nledning att hålla isär politik och etik är att vi inte är samhällsstrukturer utan individer?
Politik kan vägleda den som har beslut att fatta som rör samhället, medan etiken rör sig på ett mer personligt plan. De är naturligtvis sammankopplade, men har ändå olika roller att spela.
Det är orättvist att anklaga etiken för att vara otillräcklig politik.
Jag delar din syn att utilitarismen är för neutral (det gäller all etisk teori som strävar efter att härledas konsekvent ur axiom) och att den tar bristande hänsyn till grupptillhörighetens betydelse för etiken.
Vi verkar vara överrens ungefär.
Skicka en kommentar