Rättighetsetiken och utilitarismen
Det som är så tilltalande med utilitarismen är att den bygger hela sin teori på empatins grundprincip och generaliserar den konsekvent. Det är inte lätt att ifrågasätta utilitarismens mål: att maximera tillfredställelsen av intressen, och man ska med rätta vara skeptisk till varje rättighetsteori som inte tar hänsyn till det utilitaristiska perspektivet och struntar i om tillämpandet av rättighetssystemet resulterar i välbefinnande eller inte.
Inom de flesta rättighetssystem kan man konstruera scenarion där endast den envisaste av anhängare anser att det moraliskt riktiga är att respektera rättigheterna.
Man kan ställa en nyliberal, som tror på axiomet om icke-aggression och rätten till egendom, mot väggen med följande scenario: Tänk dig att du, på grund av otursamma affärer och gamla bortglömda skulder, finner dig själv helt utan tillgångar och utkastad på gatan. Tänk dig även att du ensam ansvarar för och försörjer fem små barn. Är det då fel att stjäla mat från containern bakom Konsum, vars innehåll strikt sett tillhör Konsum tills sopgubbarna kommer och hämtar det?
Den nyliberala rättighetsetikern kan försöka finta sig loss ur dilemmat genom att efterhandskonstruera undantagsregler, men sådana konstruktioner är egentligen ingenting annat än en täckmantel för regelutilitarism.
Utilitarismen i praktiken
Etiken tar sig praktiskt sett formen av levnadsregler. En mycket vanlig moralisk regel är ”Jag ska inte stjäla”. Vi lär oss att känna att det är fel att stjäla. Själva akten att stjäla blir förknippad med ångest, och det krävs att vi med viljestyrka kliver över denna ångesttröskel för att vi ska klara av att stjäla. Men den rena utilitarismen tar inga hänsyn till hur moralen faktiskt fungerar, utan kräver att vi rationellt viktar konsekvenserna av varje enskild handling.
Denna tillämpbarhetsbrist försöker regelutilitarismen råda bot på genom att bilda utilitaristiskt lämpliga levnadsregler (alltså regler som leder till välbefinnande), vilka vi för det mesta ska följa, förutom i extrema situationer, då vi måste sätta konsekvenserna av våra handlingar framför följandet av reglerna. Problemet med detta synsätt är att det är mer eller mindre godtyckligt vilka situationer som räknas som extrema.
Säg att du är bjuden till fest hos en av dina mer välbemedlade vänner, är det då moraliskt riktigt att använda dennes telefon för att otaliga gånger ringa Röda Korsets gåvonummer som gör så att 100 kr debiteras på telefonräkningen och skänks till sjukvård och mat till katastrofdrabbade barn? Utilitaristiskt sett är det inte så mycket att diskutera. Du kan rädda liv med din väns pengar och han har knappast lika stor nytta av dem som de svältande. Är inte det här en ”extrem situation”? Ditt beslut att stjäla och skänka bort din väns pengar kan ju rädda många liv?
Det skulle definitivt kännas som ett svek mot vännen att stjäla och skänka bort hans pengar, men för utilitarismen gör faktorer som avstånd, social bundenhet (släktskap, vänskap och dylikt) ingen större skillnad. Det är det generella tillfredställandet av intressen som är väsentligt. I praktiken är etiken däremot mycket social och alltså i hög grad styrd av dina relationer till de parter som blir påverkade av vilket val du gör.
Utilitarismens opersonlighet får även stora konsekvenser för vilka personliga skyldigheter vi har.
När du köper ett par skor för 500 kronor, vilket inte är särskilt dyrt för ett par skor nu för tiden, tar du indirekt livet av de människor du hade kunnat rädda med dessa pengar via välgörenhetsorganisationer som t.ex. Oxfam eller Röda Korset.
I princip är du enligt utilitarismen skyldig att skänka så mycket pengar som möjligt, utan att du själv går under och inte kan skänka mer pengar. Den som accepterar det utilitaristiska perspektivet, måste antingen driva sin livsstil till en absurd nivå av självuppoffring eller leva med en stor känsla av skuld.
Den opersonliga utilitarismen gör inte heller någon skillnad på tillfredställelse av förövarens och offrets intressen. (Därmed inte sagt att utilitarismen tar avstånd från alla typer av straff, men straff har inget moraliskt värde i form av hämnd utan bara i form av att hindra förövaren att förgripa sig på flera och att skrämma andra från att göra liknande handlingar). Den här likgiltigheten inför vems intresse det är som tillfredställs får en del kontra-intuitiva effekter, eftersom vi spontant upplever det som att brottslingar har gjort sig moraliskt förtjänta av straff. Det skulle till exemplet kännas konstigt ifall en domstol lät en våldtäktsman gå med motiveringen: ”Han har sedan brottet begicks blivit hopplöst impotent”.
Med dessa exempel i åtanke kan man fråga sig: Hur lämpligt är det att välja maximal tillfredställelse av ett maximalt antal intressen, som moralisk ambition?
Evolutionen och därmed livet drivs av intressekonflikter och otillfredsställelse. Konsekvensen av att på allvar försöka tillämpa utilitarismen på sitt liv blir därför ett förnekande av verkligheten och en hopplös kamp med sina egna skuldkänslor.
Förnuft kontra känsla
Utilitarismen försöker göra etiken till något objektivt medan den egentligen är känslosam och personlig. Objektivitet-kontra-emotionalitets-problemet finns dock hos alla etiska teorier som strävar efter att vara konsekventa.
Jag tror att det här anknyter till en intern konflikt hos människan. Moralen är någonting personligt och känslosamt och samtidigt någonting som är kollektivt till sin natur. Det som är kollektivt sprids enklast till stora grupper via språket, och det som ska spridas via språket vinner på att struktureras rationellt. Den här struktureringen sker automatiskt i oss och tar sig uttryck i vårt behov av att rättfärdiga våra handlingar.
Men eftersom logiken, vilket matematiken med all önskvärd tydlighet visar, lever sitt eget liv, leder den teoretiska etiken oss långt ifrån vår intuitiva och emotionella etik till en generell och opersonlig etik. Både rationaliteten och känslosamheten har sina tydliga roller att spela för etiken, men de kan inte komma överrens. I alla fall inte i dagens globaliserade värld, där området vi har makt att påverka är obegripligt stort.
